Fredag 25 september var jag ledig från jobb för att flyga upp till Stockholm och förbereda mig för etapp nr 2 i min svenska klassiker. Allt gick smidigt och ca kl 13 var jag incheckad på vandrarhemmet "Old Town Lodge" - tveklöst det bästa vandrarhem jag bott på. Väldigt hemtrevlig miljö i detta fina 1600-talshus, fräscha toaletter och duschar, samt mysiga små avskilda krypin där man hade egen dörr som man kunde låsa om sig. Väl där mötte jag upp med Johan Borglin som också skulle ge sig på årets Lidingölopp. Efter en lunch baserad på pasta tog vi oss ut till Lidingö för att ta temperaturen på stämningen, hämta startnummer och kolla genom "mässan".
För att skingra tankarna från utmaningen nästkommande dag gick vi på bio på kvällen. Såg "No Escape" - underhållande, spännande men inte en film man ser mer än en gång.
Lördag morgon väckte klockan mig vid 08:30. Sömnen hade varit långt från perfekt - orolig - antagligen pga spänningen och nervositeten. Frukosten valde jag omsorgsfullt för att ge mig själv bästa förutsättningarna för en lugn mage: keso, yoghurt, grov macka med ost och ett glas juice. Tre timmar innan start fyllde jag på med en banan, och efter det inget mer förutom vatten.
Min start gick 13:50 - startgrupp 9. Jag hittade snabbt in i ett lagom tempo och två män som jag kunde följa hack-i-häl. De drog upp mitt tempo lite och underlättade för mig att komma fram i terrängen och bland de andra löparna. Milen passerade utan problem och jag fortsatte känna mig lätt i kroppen och benen var pigga. Kilometer efter kilometer rullade på. När jag närmade mig 19km började tröttheten slå till. Jag valde att dricka vatten eller energidricka, och vid 20km-passeringen tryckte jag i mig en halv giffel - den godaste giffel jag ätit i mitt liv! Från 20-23km var det blytungt, sen blev det bättre en kort tid för att sen bli tyngre igen. Det är ingen överdrift när folk varnar för den backiga terrängen på sista milen!
När jag passerade mållinjen slutade klockan på
2 timmar, 47 min, 59 sek.
Känslorna efter var smärta, illamående, glädje & stolthet. När jag väl slutat springa stumnade benen på mindre än 1 minut och efter det kändes det omöjligt att tänka att dessa samma ben hade kunnat springa för knappa 100 meter sedan. Jag är så väldigt tacksam för att min kropp tillät mig att springa 30000 meter trots slitskador. Nu ska den få en ordentlig återhämtning innan jag bygger den ännu starkare.
På kvällen firade jag och Johan tillsammans med familjen Voss - Andreas, Madeleine och lille Sebastian (samma sällskap jag hade vid Vansbro). Det blev en mycket välförtjänt god middag på en restaurang i Gamla Stan.
Söndagen fick jag chans att umgås med min kusin Fredrik, hans fru Hanna och döttrar Olivia och Matilda. Lunch på TGI Friday's uteservering i Kungsträdgården följt av en titt in i deras liv i Täby. Jättekul att få träffa dem alla och se hur de har det.
När flyget flög söderut den kvällen var hela bröstkorgen fylld av glädje och det gick inte att sluta le. Vilken underbar helg!