Spänning i livet

Livet är just nu väldigt spännande och roligt. Det är mycket som händer och varje dag lär jag mig något nytt. Med andra ord är saker och ting exakta motsatsen mot hur det var för en dryg månad sedan då jag verkligen hade nått en bottennotering.  
Varje dag blir jag utmanad på jobb och lär mig nya saker. Jag rör på mig och mår bra. Cyklar fram och tillbaka till jobb, håller i en del pass på gymmet, och simmar en gång i veckan. Simning är inte alls lika lätt som det var förr i tiden, men effekten på kroppen är fantastisk. Musklerna blir totalt uttröttade och jag somnar som en stock de dagar jag simmat. Men bäst av allt, min onda höft som jag slitit ut och nu behandlar med rehabilitering, mår bra av att simma. 
Tips till dig som tränar hårt och ofta, glöm inte att även träna de mindre stabiliserande musklerna (den där "tråkiga" träningen som så många hoppar över). Tro mig, den smärtan jag haft i min höft senaste månaden är långt från roligt. En övning man kan göra oavsett om man har ont eller ej, i förebyggande syfte:

Stå på en steppbräda/trappsteg eller liknande. Ena foten hänger utanför kanten. Benet du står på är rakt och höften vickar långsamt upp och tillbaka ner. Upprepa 10 gånger, 3 gånger på vart ben.

Idag är det mindre än 2 veckor till jag sitter på en flyg till Miami, Florida. Mitt nästa äventyr närmar sig med stormsteg. Mycket som ska fixas innan avresa, men jag känner mig lugn i själen och då brukar det mesta lösa sig. 

Have you met my friend Ted?

Citatet som vi alla känner igen från serien "How I Met Your Mother". Om du bara byter ut Ted mot Emma, så speglar det hur jag upplevde min första dag som anställd på Hiltis svenska huvudkontor i Arlöv. Hela dagen lång var det nya ansikten, namn, titlar och introduktioner. Och eftersom min pappa är en av de som varit längst anställd där, så kom det ofta fram, "Mats Nilssons dotter"... och glada reaktioner till svar på det. En del kom dessutom ihåg mig sedan den tiden då jag sommararbetade där 2003-2006, och någon enstaka sedan tiden då jag och min syster satt och ritade på något kontor. Att återvända till Hilti känns lite som att komma hem.

Det är tur att dagens träning avklarades redan innan jobb idag, för efter att ha cyklat hem kraschade jag på soffan helt utpumpad. Hjärnan överkokt av alla intryck och tankar som cirkulerar runt. Nu ska allt landa under natten och förhoppningsvis känner jag mig pigg och fräsch imorgon när väckarklockan ringer 07:00. Märkligt det känns att ställa klockan.

JOBBLYCKA!

Idag är det exakt fem månader sedan jag blev arbetslös. Och där avslutar jag officiellt nu min tid som arbetslös. Från i eftermiddags har jag ett signerat kontrakt med Hilti.  Träffade flera trevliga människor när jag var inne där idag, och jag har en riktigt bra magkänsla av detta.

Måndag 5 maj börjar jag min första arbetsdag. Efter 4 dagar där, blir det en utbildningshelg med STS Språkresor uppe i Göteborg. Det är nämligen så att jag inte bara skrivit på ett kontrakt, utan två!

Efter ungefär en månad på Hilti sätter jag mig på ett flyg till Florida, där jag i två månaders tid kommer arbeta som Activities and Sales Coordinator i Orlando. Det kommer bli helt fantastiskt roligt och spännande. 

Väl hemma igen i mitten av augusti så går jag in i en tillsvidareanställning på Hilti. 

Det känns som jag dragit högsta vinsten och fått det bästa av två världar. Som att få både äta och ha kakan. Och hur ofta kan någon säga att de får göra det?

Skönt är det att få konstatera att det till sist lönar sig att vara enträgen och inte ge upp. 

Kan tillägga här att jag dessutom blev erbjuden båda de praktikplatser jag sökte. De hade säkerligen varit väldigt intressanta och lärorika, men ställt emot ett bra betalt heltidsjobb så finns det tyvärr inte mycket att diskutera. 

Nu kommer det alltså bli slut på deppiga inlägg och arbetslöshet och tristess. Nu kommer det troligen ersättas av klagomål på hur trött man blir när man går in i heltidsjobb efter så långt uppehåll! Men det känns som ett extremt välkommet problem :)

Den okonstruktiva kritiken

Har du någon gång mottagit kritik som fått dig att känna dig riktigt låg, dålig, värdelös, eller hopplös? Det kanske låg ett gram av sanning i kritiken, men kanske var det även så att personen som gav kritiken inte skötte sin del av samtalet.

Under det senaste året har jag haft oturen att komma i kontakt med, och arbeta tillsammans med, en person som fick mig att på allvarligt ifrågasätta huruvida jag egentligen hade någon talang i min valda profession. Hon fick mig att tro att jag inte var vidare bra på att skriva överhuvudtaget. Jag svalde det hon sa med hull och hår eftersom hon har lång erfarenhet i fältet och uttalade den ”konstruktiva kritiken” på följande sätt:

”Det är inte bara jag som säger detta. Vilken arbetsgivare som helst hade sagt samma sak”

Hon menade att jag skriver dåligt och talspråkigt. Och som hon var noggrann med att poängtera, det var inte bara hon som tyckte det, utan det kunde tydligen vem som helst se. Kritiken fortsatte regna tills jag kände mig stor som en nykläckt kyckling, och då valde hon slutligen att vända till den positiva sidan av kritiken – en hel mening!

”Men, alltså Emma, du är ju en bra person och bra att arbeta med”
(Här kan jag medge att jag hade god lust att skratta henne rakt i ansiktet)

Anledningen att jag väljer att berätta om detta nu, trekvarts år senare, är att jag nu har reparerat mitt självförtroende till den grad att jag spräckt hål på hennes ”konstruktiva kritik”. Jag är fullt medveten att jag inte kommer vinna Nobelpriset i litteratur, men jag är också medveten om att skriva är ett hantverk som jag ständigt kan arbeta med för att utveckla och förfina.

Lärdomarna av detta kan summeras så här:

När någon ger dig kritik, lyssna och ta till dig, men...

• Kom ihåg, bara för någon har mer erfarenhet betyder inte det nödvändigtvis att de vet bättre. Våga ifrågasätt!
• Inte alla människor kan ge konstruktiv kritik.
• Låt inte andra sätta dina begränsningar!

Arbeta gratis…

… kan det vara vägen framåt?

Nog skulle man vilja tro att efter fem års utbildning så borde man inte behöva arbeta gratis, men kanske är det ändå den vägen man måste gå för att få den typ av jobb man vill ha? 

Jag medger att tanken på att arbeta gratis tar emot. Men samtidigt så behöver jag, liksom så många andra nyexaminerade, en möjlighet att faktiskt få visa vad jag går för.

De senaste dagarna har jag sökt två olika internships, och fått positiva svar från båda. Det är inte så att jag på långa vägar har landat någon av dem, men bara att få svar så pass snabbt säger ändå något. Inga andra jobb jag sökt har gett svar så snabbt. Igår var jag på en intervju och tisdag nästa vecka har jag en till inbokad.

Vi får se vart detta leder…

Kanske en dörrspringa glider upp. I så fall tänker jag stå redo att pressa in hela foten!

Dygnets alla timmar

Vad gör alla arbetslösa människor hela dagarna?

När jag tidigare hade dagarna fulla av studier, arbeten och allahanda sociala aktiviteter, hände det då och då att jag gav den frågan en kort tanke. Jag skakade lätt på huvudet och med ett leende tänkte jag ”oj, vad mycket jag hade kunnat hinna med”, eller ”oj, så fin min lägenhet skulle vara”. Sen var det inte mer med det. Någon djupare tanke än så ägnade jag det aldrig.

Men nu tillhör jag samhällsgruppen ”arbetslösa människor”, och inte vet jag svaret bättre för det! Jag vet knappt var mina egna dagar tar vägen. I början kändes det som att jag hade nog med vettiga saker att göra för att fylla normala arbetsdagar med diverse aktiviteter. Veckodagarna rullade på i ungefär samma tempo som tidigare, och jag njöt av helgerna precis som andra arbetandes människor. En fredagskväll kunde jag höja ett glas vin till skål och säga ”Thank God It’s Friday”.

Men någonstans runt 3-månadersmarkeringen av min nuvarande arbetssituation (om inte tidigare), skedde en förändring. En viss dåsighet började infinna sig och tankar som ”Jaha, blir livet inte mer intressant än så här?” och ”När i helskotta ska detta vända?”, blev allt mer frekventa. Jag kan inte svara för andra arbetslösa människor, men jag tycker fortfarande att jag gör vettiga saker, det är bara att de tycks ta längre tid. Eller kanske är det så att tiden går snabbare? För det är ett fenomen som jag noterat. Veckodagarna sveper förbi i en fart som hade fått hastighetsmätare att blekna av förskräckelse. Helt plötsligt är det fredag igen, och jag har ingen lust att skåla. Ännu en fredag är bara ytterligare en markering på en vecka där jag gått arbetslös. En vecka som jag inte kommer få tillbaka. Utebliven lön. Utebliven känsla av ha åstadkommit något värt att belönas för.

Så vad gör alla arbetslösa människor hela dagarna egentligen? Ja, jag vet i alla fall vad jag inte gör. Jag sitter inte och rullar tummarna. Jag låter inte TV:n stå på i bakgrunden. Jag sitter inte inomhus dagarna i ända. Jag sitter inte och funderar på anledningar att undvika att söka jobb. Jag kränger inte ett glasspaket efter ett annat. Jag har aldrig ensam öppnat en flaska vin.

Jag tycker jag är aktiv och ambitiös, men inte har jag ett jobb för den sakens skull! Arbetslösheten är inte ett val. Det är en tråkig situation som kan knäcka den starkaste om tillräckligt mycket tid passerar. Jag är inte riktigt där än, men börjar skymta det i horisonten. Det känns som jag sitter i en roddbåt som sakta glider närmre horisonten i en stadig ström. Till hands har jag en taskig paddel. I början orkade jag paddla med hög frekvens i motsatt riktning, men paddeln börjar nötas och i mina händer växer blåsor fram. Orken i armarna blir allt mindre. Men än är jag inte redo att dumpa paddeln och bara låta strömmen föra mig fram!

Ensam på fik - då sprudlar kreativiteten!

Hade någon sagt till mig för ett år sedan att det är helt normalt, inte alls enstöringsbeteende, att sitta på ett fik utan sällskap, då hade jag antagligen skrattat. Men inne i den mysiga atmosfären på Espresso House så verkar det vara snarare normen. Här sitter jag med min dator, och liksom så många andra smuttar jag på kaffe helt ensam. Och det känns inte alls konstigt. Det känns bra!

Det är värt den där slanten jag spenderar på kaffe och en macka, att sitta i ett rum med avslappnande musik och lätt sorl av röster. Fantasin och kreativiteten tycks få ordentlig kick av detta och min hjärna spottar ur sig ord snabbare än mina fingrar hinner skriva på tangenterna. Jag får gjort mycket på väldigt kort tid. Hemma i lägenheten känner jag mig konstant distraherad av disken, tvätten, den obäddade sängen, de där fotografierna jag borde fixa klart och en och annan dammråtta som kallar på min uppmärksamhet. Det är bara att inse, det är inte ofta jag arbetar effektivt hemma.

Nej, sätta mig på ett café ensam är nog den bästa idén jag haft på länge!

 Det här med miljöombyte är verkligen inte dumt!

Securing a job by branding yourself

The Art of Branding – Customized to job searching
Inspired by the article “The Art of Branding” by Guy Kawasaki

I recently read the article “The Art of Branding” by Guy Kawasaki. As I am currently unemployed I found myself curious to explore the idea if his bullet points could be applied to branding yourself as a job applicant. I think all point, but one (Cascade the message), work brilliantly. I will personally attempt to incorporate these points in my upcoming applications. Let’s see if it works.

Use them, share them, criticize them – do as you please. Here they are.

• Seize the high ground. Do not try to go after the job by simply focusing on beating the competition e.g. “I am the best candidate you could wish for”. Instead aim to establish yourself on positive conditions by emphasizing what it is about you that make you stand out as a great candidate for the job.
• Create one message. The employer will read perhaps 100s of applications. Most likely 80 % of those will try to squeeze in as many adjectives as humanly possible. Let’s face it! The employer will probably not remember a single one of those. In the attempt to try to tick off all the desired personality traits listed in the ad, your own message will get muddled up and remembered by no one. Don’t be afraid to be niched – tell the employer who you are with a few short statements.
• Speak English. Doesn’t have to be English, but avoid lingo which the recipient may misinterpret. Spell check and proof read. Bad grammar and silly spelling mistake are a turnoff. Furthermore, keep it simple. Sometimes we go through unneccessary lengths to sound clever. While doing so we lose that certain touch which puts the "Personal" in the Personal Letter. 
• Take the opposite test. Imagine that you are the employer. When going over applications, how many times do you think you will read “I am time efficient, reliable, well organized and ambitious”? Unless you think the other applicants will write “I am inefficient, unreliable, can’t organize for shit and completely without ambition”, your description is useless in making you stand out.
• Examine the bounce back. While you know what messages you send, you can’t know for sure what messages are being received by people unless you ask them. Ask someone who you trust to be painfully honest, to read through your CV and Personal Letter. Does their interpretation of your messages coincide with what you intended?
• Focus on PR, not advertising. I think we all know (suspect at least) that a lot of jobs are given to people who know someone who knows someone. Why? Simple. Recommendations sound better coming from someone else but yourself.  At the end of the day, your CV and Personal Letter is your way of advertising yourself to companies. Sometimes it doesn't matter how many CVs you send, the only reply you seem to get is “Thank you for your application. However, we regret to inform you that we have chosen to go forward with other applicants”. Instead of sitting around waiting for these messages to enter you inbox, network! There are a lot of different options: job fairs, breakfast meetings, recruitment agencies, friends and family. Instead of only having you CV and Personal Letter telling your story, broaden your opportunities to land a job by getting people to talk about you.
• Strive for humanness. Guy Kuwasaki writes that “Great brands achieve a high level of humanness”. I would like to say that the same goes for job applications. Let the employer know something about you as a person. Sure – they want you for your skills. But imagine they share your lunch table. I am sure they would appreciate to know who you are besides e.g. “Microsoft Office proficient”.

Besked från A-kassan: Sluta arbeta!

Okej, nej nu får det räcka!

Borta är de positiva tankarna. De är ersatta av ilska, besvikelse och irritation. Efter ett samtal med Akademikernas A-kassa har jag fått lite information om vad som gäller för oss arbetslösa som trots allt lyckats hitta någon liten timanställning som kan hjälpa ekonomin gå runt. Det enkla budskapet: Don’t do it!

Låt mig förklara hur våra kära politiker har lagt upp det hela. 2007 tog de ett beslut som medför att arbetssökande bara kan få A-kassa i 75 dagar samtidigt som de har deltid/timanställning. Då blev jag först bara lite sur. Min tolkning var ju trots allt att endast de dagar då jag faktiskt arbetade timmar skulle räknas mot dessa 75 dagar. Men så var det inte! Faktum är att alla dagar i veckan räknas som deltidsdagar även om jag bara en av dessa dagar arbetar så lite som en timme. Nu blev jag mer än sur, jag blev kokande ursinnig. Var i helvete ligger logiken i det? Jag ställde frågan till den stackars handläggare som råkat få mitt samtal. Hennes ursäktande förklaring var att de övriga dagarna räknas som att jag har ”möjlighet till arbete”. Möjlighet till arbete? Skojar ni? Om jag hade möjlighet till arbete, tror ni inte att jag hade tagit den? Här vill jag dock tillägga att detta inte är A-kassans fel. Beslutet är tagit på regeringsnivå, så det är därmed dit jag riktar min kritik.

Idag ser jag på Sverige med nya ögon. Jag ser rött och svär högt inombords. ”Fucking jävla skitsystem*. Vem var det som kom på den här strålande idén? Tack vare detta system som tar för givet att alla människor försöker lura systemet och sno till sig mer pengar än de förtjänar, kommer jag inom en mycket snar framtid behöva sluta min timanställning som gruppträningsinstruktör. Detta jobb är min enda ljusglimt i vardagen och är det som gör det möjligt för mig att hålla ihop trots att det ibland känns som jag ska gå i sönder. 

Tack för den - over and out!

Den positiva sidan av arbetslöshet – finns den och hur ser den ut i så fall?

”Så du är arbetslös? Det finns värre saker i livet”, säger en del.

Jo förvisso, men ibland kan det kännas riktigt tungt.
”Se det positivt”, säger mina vänner då.
Okej… så låt oss nu se på det positivt.

Bekvämlighet! 

När andra drar på sig allt för snäva jeans som skär in i midjan, obekväma kostymbyxor eller kjolar som kasar upp när det är som minst passande, kan jag spendera hela dagarna i mina favoritmjukisbyxor. Vill jag kan jag till och med bo kvar i mina pyjamasbyxor.

Tvättider!
Aha, där har vi en bra en. När alla andra får slåss om populära helgtider eller tråkiga kvällstider, kan jag i lugn och ro traska ner närhelst jag vill under dagen. Min konkurrens är bara en eller annan pensionär, men vi samsas om tiderna som finns.

Fit For Fight!
Personalen på gymmet tycker numera att jag tillhör inredningen. Jag har nu inga ursäkter för att inte komma i mitt livs bästa form. Har satt upp målet att göra bra ifrån mig på något av vårens alla lopp. Heja, heja!

Mästerkocken!
När man arbetar eller studerar blir det ofta de vanligaste rätterna (de där som man inte behöver något recept för att lyckas med), ex. spaghetti med köttfärssås, korvstroganoff, köttbullar etc., eller kanske t.o.m. att man köper hem pizza, sushi eller kebab. Men nu experimenteras det för fullt i köket. Thailändsk kycklingsoppa, grön ärtsoppa med wasabi och lime, långkok i min fina Le Creuset gryta.

Förverkliga en barndomsdröm!
En del barn drömmer om att bli skådespelare, sångare, pilot, läkare… Min dröm var att bli författare. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli klar eller om det kommer bli något av det hela, men just nu sitter jag på 50 skrivna A4-sidor. Om du, som jag, är arbetslös, fundera på om det finns något du kan göra som du alltid drömt om men aldrig haft tid till.

Dammråttornas värsta fiende!
Äntligen kan jag njuta av ett rent hem, alla dagar i veckan. Jag kan bjuda hem folk utan att skämmas eller fundera på när jag senast gick på dammråttjakt.

Zzz …
Passa på att sova ut! Nu menar jag inte att du ska sova bort dagarna. Du måste även lägga tid på att söka jobb. Det jag menar är, se till att få dina 8-9 timmar, oavsett vilken tid på dygnet du går och lägger dig. Bli av med de där tråkiga skuggorna under ögonen.

Avslutningsvis, om du idag vaknar upp till ännu en dag som arbetslös, gör en egen lista på de saker som är positiva med din nuvarande situation. Fokusera på sakerna i din lista och låt inte Skånes tråkiga vinterväder färga ditt humör.

Minst fem års erfarenhet

Det är med ett stort leende och hög förväntan som man tar rektorn i handen och mottar ett diplom. Flera års studieslit är till sin ände och nu väntar den där verkligheten som professorer och gästföreläsare tillsammans byggt upp. Det sägs att möjligheterna är oändliga, och att med en sådan fin utbildning i bakfickan är det bara att ta för sig. Jag som dessutom varit ambitiös nog att arbeta vid sidan av studierna och samlat på mig en gedigen arbetserfarenhet för min ålder räknat, köpte vad de sa med hull och hår.

Men nu sitter jag i den där sitsen som jag har börjat inse att jag delar med många unga nyutbildade. Status arbetslös. Jag hade faktiskt aldrig riktigt trott att jag skulle behålla den statusen särskilt länge. Men borta är den där hoppfulla verkligheten som byggdes upp under min tid på universitetet. Det känns som någon ryckt undan mattan under fötterna och blottlagt den kala, trista och sanna verkligheten. Det är inte annat än att det vänder sig i magen när man läser de angivna kvalifikationskraven för de tjänster man vill söka. Du ska inte bara vara högutbildad, du ska vara en så god samarbetspartner som Robin är till Batman, du ska vara lyhörd, hantera stress som en OS-guldmedaljör i skidskytte, vara fantastiskt trevlig, adjektiv, adjektiv, och ännu fler adjektiv, och glöm inte, du ska ha minst fem års erfarenhet. En kortare beskrivning vore, ”vi söker superman eller superwoman”!

Så vad vill jag egentligen ha sagt? Jo, till er arbetsgivare som söker nya talanger för er organisation, stryk kvantifikation av erfarenhet från era annonser. Det är klart att det ofta är en fördel med viss erfarenhet, det tänker jag inte argumentera emot, men varför sätta en siffra på det? Och är det inte så att det ibland kan det vara bättre att plocka någon som ännu inte blivit färgad av för mycket erfarenhet? En person som ingen tidigare arbetsgivare har satt sin prägel på. Och till er som sitter i samma sits som jag, ni är inte ensamma, fortsätt kämpa och ge inte upp!

Artikeln blev publicerad i Sydsvenskan 27/2/2014. Se länk

Asiatiska ångor stiger i mitt kök

Testade ett nytt recept idag. Riktigt lyckat. Hela lägenheten luktar nu underbart gott!

Thailändsk kycklingsoppa - Tom ka gai 
(hämtat från Ica.se, men med egen liten twist)

Ingredienser
1 burk kokosmjöl (light)
5 dl kycklingbuljong (vatten och buljongtärning)
2 stänger citrongräs (hackad)
4 kycklingfiléer
ca 100 g champinjoner
2 morötter
1 torkad chili
1 röd paprika
1 burk minimajs
2 msk finriven färsk ingefära
3 schalottenlökar
1 lime
1 msk grön currypaste

Gör så här
1. Koka upp kokosmjölk, kycklingbuljong och citrongräs. Sänk värmen och låt sjuda i ca 5 min.
2. Skär kycklingen i strimlor.
3. Skär svampen i tunna skivor. Skala och skiva morötterna. Riv ingefäran och skär chilin i små bitar.
4. Tillsätt kyckling, svamp, morötter, minimajs (delade på mitten), chili och ingefära. Låt sjuda tills kycklingen är mör (ca. 5 min). Klicka ner 1 msk grön currypaste.
5. Skär schalottenlöken och lägg sedan ner i soppan. Sist pressa i limesaft.

I vikingarnas spår - ett äventyr på Island

Torsdagkväll satt jag och min vän Emelia på ett direktflyg till nordligare breddgrader. Det var äntligen dags för vår efterlängtade resa till Island - ett Groupon-erbjudande vi hoppat på redan i november. En del frågade oss hur vi vågade satsa på en sådan resa, och undrade om saker och ting inte kunde gå fel. Tänk om vi kom till flygplatsen och vi inte stod med bland passagerarna? Tänk om vi landade och sedan inte hade något hotell? Tänk om, tänk om... Men nejdå, där var absolut inga problem. Resan gick smidigt och boendet var fint. Efter vridit tillbaka klockan en timme lade vi huvudena på kudden strax efter midnatt. Sköna sängar med perfekta kuddar och täcken. Sov riktigt gott.

Söta Emelia på Öresundståget på väg mot Kastrup.

Efter en helt klart godkänd frukostbuffé blev vi och våra Groupon-medresenärer upphämtade med minibuss. En svensk guide tog oss raka vägen till det välkända geotermiska spaaet Blue Lagoon. Här fick stannade vi ca 3 timmar. Vi låg i badet i nästan 2 hela timmar, så jag behöver nog knappt säga att vi båda var två stora russin när vi till sist klev upp ur det 38-40 grader varma vattnet. Vattnet som ser ut som ljusblå mjölk, är rikt på mineraler så som kiseldioxid och svavel. Jag passade på att lägga en ansiktsmask av lera från sjön, men Emelia tackade nej. Efter lunch med mackor, skyr, och apelsin åkte vi glada, nöjda och rena därifrån.

Efter en promenad i Reykjavik, en gräddig pastarätt (aningen för gräddig skulle nog både jag och Emelia säga), så var det dags för vårt kvällsäventyr. Rida islandshästar under måne och stjärnor. Emelia var aningen mer van vid att sitta på en hästrygg, men det gick inte helt dåligt för mig heller. Vi red i drygt en timme, men vi hade båda gärna fortsatt mycket längre. Vilken underbar känsla! Vindstilla och helt tyst utöver ljudet av hovar mot nedkyld frostig mark. Det var två lyckliga tjejer som gick och lade sig den kvällen.

Emma, Emelia och fina islandshästar :)

Lyckliga flickor!

På lördagen var det dags att åka den så kallade "Golden Circle". Vår svenska guide tog oss hela cirkeln runt och visade upp några av Islands mest kända ställen. Första stoppen (ej inräknat en souvenirbutik) var
Þingvellir nationalpark, ett ställe klassats som ett av världsarven av Unesco. Det sägs att det var på denna plats som islänningarna höll sitt första riksmöte (Alltinget). Detta ligger precis nära sprickan som går mellan den nordamerikanska och eurasiska kontinentalplattan. Stop två var vattenfallet Gullfossfallet. Det dånade, rök och skvätte, mäktig syn. Efter lunch, en god isländsk soppa gjord på lammkött, for vi vidare till heta källor och gejsern Geysir. WOW! Det är svårt att förklara med ord, så titta på din infogade filmen och se själv (höjden på strålen syns dock inte, det är mer än 20 meter). Dagen avslutades med ännu ett vattenfall och en fin kyrka ute i ingenstans. 

Söndagen var det avfärd. Men innan vi satte foten på planet hann vi med en liten tur inom Victoria's Secret. Perfekt sätt att avsluta en fantastiskt fin resa. 
För er som inte besökt Island kan jag varmt rekommendera det.

Tack för denna gången Emelia!

Kommer Burlövs kommun drar sitt strå till stacken?

Familjedaghem har under mer än 50 år varit en viktig del i svensk, kommunal barnomsorg. Tidigt 90-tal var ungefär en tredjedel av barnen i Sverige inskrivna hos dagbarnvårdare. Sedan dess har siffrorna sjunkit drastiskt.

Nytt år kommer med ny budget och nya beslut, och till följd av detta kommer även förändringar. Så långt är jag med. Det som nu står på agendan i Burlövs kommun är att ta ett beslut gällande framtiden för dagbarnvårdarna. Det finns starka anledningar att tro att framtiden ser mörk och kort ut. Det står i kallelsen till mötet för barn- och utbildningsnämnden 2014-01-21, att det har ”konstaterats att efterfrågan för plats i pedagogisk omsorg allt mer minskar, vilket medför outnyttjade resurser till stora omkostnader och beräknat budgetunderskott”.

Vad ligger egentligen bakom detta konstaterande? Är det siffrorna som talar och styr? Är budgetunderskottet så stort att det rättfärdigar nedläggningen av dagbarnvårdarna, en verksamhet med totalt sex heltidsanställda? Och även om siffrorna påvisar att verksamheten inte är ekonomiskt lönsam, är beslutsfattarna så fyrkantiga, så styrda av siffror, att de inte kan se, och ta med i beräkningen, det mervärde i form av mjuka värden som denna typ av verksamhet tillför?

Mervärde på fler sätt än ett. Mervärde i den valmöjlighet föräldrar i kommunen får gällande barnomsorg. Mervärde i form av en nära och social kontakt som uppstår mellan föräldrar, barn och dagbarnvårdaren. Mervärde i den flexibilitet som ett familjedaghem erbjuder. Mervärde i den lugna, trygga och familjära miljö som hittas i ett familjedaghem. Mervärde i den hemlagade maten som dukas fram på bordet.

Vidare, varför är egentligen resurserna outnyttjade? Vad har gjorts för att marknadsföra verksamheten för att försöka förändra detta?

Min fråga är nu, kommer Burlövs kommun dra sitt strå till stacken? Kommer politikerna ta ett beslut som gör Burlöv till ytterligare en kommun som tar död på det utdöende släkte som dagbarnvårdare är? Eller kan dessa politiker kanske erkänna det mervärde som verksamheten tillför, och innan de slår klubban i bordet, stanna upp och vända frågan till föräldrarna i kommunen? Baserat på en analys av en sådan undersökning kan politikerna sedan ta ett beslut som är grundat på mer än siffror, ett beslut grundat på kommuninvånarnas önskemål. 

Se: Kallelse, Barn- och utbildningsnämnden, 2014-01-21