Den okonstruktiva kritiken

Har du någon gång mottagit kritik som fått dig att känna dig riktigt låg, dålig, värdelös, eller hopplös? Det kanske låg ett gram av sanning i kritiken, men kanske var det även så att personen som gav kritiken inte skötte sin del av samtalet.

Under det senaste året har jag haft oturen att komma i kontakt med, och arbeta tillsammans med, en person som fick mig att på allvarligt ifrågasätta huruvida jag egentligen hade någon talang i min valda profession. Hon fick mig att tro att jag inte var vidare bra på att skriva överhuvudtaget. Jag svalde det hon sa med hull och hår eftersom hon har lång erfarenhet i fältet och uttalade den ”konstruktiva kritiken” på följande sätt:

”Det är inte bara jag som säger detta. Vilken arbetsgivare som helst hade sagt samma sak”

Hon menade att jag skriver dåligt och talspråkigt. Och som hon var noggrann med att poängtera, det var inte bara hon som tyckte det, utan det kunde tydligen vem som helst se. Kritiken fortsatte regna tills jag kände mig stor som en nykläckt kyckling, och då valde hon slutligen att vända till den positiva sidan av kritiken – en hel mening!

”Men, alltså Emma, du är ju en bra person och bra att arbeta med”
(Här kan jag medge att jag hade god lust att skratta henne rakt i ansiktet)

Anledningen att jag väljer att berätta om detta nu, trekvarts år senare, är att jag nu har reparerat mitt självförtroende till den grad att jag spräckt hål på hennes ”konstruktiva kritik”. Jag är fullt medveten att jag inte kommer vinna Nobelpriset i litteratur, men jag är också medveten om att skriva är ett hantverk som jag ständigt kan arbeta med för att utveckla och förfina.

Lärdomarna av detta kan summeras så här:

När någon ger dig kritik, lyssna och ta till dig, men...

• Kom ihåg, bara för någon har mer erfarenhet betyder inte det nödvändigtvis att de vet bättre. Våga ifrågasätt!
• Inte alla människor kan ge konstruktiv kritik.
• Låt inte andra sätta dina begränsningar!