JOBBLYCKA!

Idag är det exakt fem månader sedan jag blev arbetslös. Och där avslutar jag officiellt nu min tid som arbetslös. Från i eftermiddags har jag ett signerat kontrakt med Hilti.  Träffade flera trevliga människor när jag var inne där idag, och jag har en riktigt bra magkänsla av detta.

Måndag 5 maj börjar jag min första arbetsdag. Efter 4 dagar där, blir det en utbildningshelg med STS Språkresor uppe i Göteborg. Det är nämligen så att jag inte bara skrivit på ett kontrakt, utan två!

Efter ungefär en månad på Hilti sätter jag mig på ett flyg till Florida, där jag i två månaders tid kommer arbeta som Activities and Sales Coordinator i Orlando. Det kommer bli helt fantastiskt roligt och spännande. 

Väl hemma igen i mitten av augusti så går jag in i en tillsvidareanställning på Hilti. 

Det känns som jag dragit högsta vinsten och fått det bästa av två världar. Som att få både äta och ha kakan. Och hur ofta kan någon säga att de får göra det?

Skönt är det att få konstatera att det till sist lönar sig att vara enträgen och inte ge upp. 

Kan tillägga här att jag dessutom blev erbjuden båda de praktikplatser jag sökte. De hade säkerligen varit väldigt intressanta och lärorika, men ställt emot ett bra betalt heltidsjobb så finns det tyvärr inte mycket att diskutera. 

Nu kommer det alltså bli slut på deppiga inlägg och arbetslöshet och tristess. Nu kommer det troligen ersättas av klagomål på hur trött man blir när man går in i heltidsjobb efter så långt uppehåll! Men det känns som ett extremt välkommet problem :)

Den okonstruktiva kritiken

Har du någon gång mottagit kritik som fått dig att känna dig riktigt låg, dålig, värdelös, eller hopplös? Det kanske låg ett gram av sanning i kritiken, men kanske var det även så att personen som gav kritiken inte skötte sin del av samtalet.

Under det senaste året har jag haft oturen att komma i kontakt med, och arbeta tillsammans med, en person som fick mig att på allvarligt ifrågasätta huruvida jag egentligen hade någon talang i min valda profession. Hon fick mig att tro att jag inte var vidare bra på att skriva överhuvudtaget. Jag svalde det hon sa med hull och hår eftersom hon har lång erfarenhet i fältet och uttalade den ”konstruktiva kritiken” på följande sätt:

”Det är inte bara jag som säger detta. Vilken arbetsgivare som helst hade sagt samma sak”

Hon menade att jag skriver dåligt och talspråkigt. Och som hon var noggrann med att poängtera, det var inte bara hon som tyckte det, utan det kunde tydligen vem som helst se. Kritiken fortsatte regna tills jag kände mig stor som en nykläckt kyckling, och då valde hon slutligen att vända till den positiva sidan av kritiken – en hel mening!

”Men, alltså Emma, du är ju en bra person och bra att arbeta med”
(Här kan jag medge att jag hade god lust att skratta henne rakt i ansiktet)

Anledningen att jag väljer att berätta om detta nu, trekvarts år senare, är att jag nu har reparerat mitt självförtroende till den grad att jag spräckt hål på hennes ”konstruktiva kritik”. Jag är fullt medveten att jag inte kommer vinna Nobelpriset i litteratur, men jag är också medveten om att skriva är ett hantverk som jag ständigt kan arbeta med för att utveckla och förfina.

Lärdomarna av detta kan summeras så här:

När någon ger dig kritik, lyssna och ta till dig, men...

• Kom ihåg, bara för någon har mer erfarenhet betyder inte det nödvändigtvis att de vet bättre. Våga ifrågasätt!
• Inte alla människor kan ge konstruktiv kritik.
• Låt inte andra sätta dina begränsningar!

Arbeta gratis…

… kan det vara vägen framåt?

Nog skulle man vilja tro att efter fem års utbildning så borde man inte behöva arbeta gratis, men kanske är det ändå den vägen man måste gå för att få den typ av jobb man vill ha? 

Jag medger att tanken på att arbeta gratis tar emot. Men samtidigt så behöver jag, liksom så många andra nyexaminerade, en möjlighet att faktiskt få visa vad jag går för.

De senaste dagarna har jag sökt två olika internships, och fått positiva svar från båda. Det är inte så att jag på långa vägar har landat någon av dem, men bara att få svar så pass snabbt säger ändå något. Inga andra jobb jag sökt har gett svar så snabbt. Igår var jag på en intervju och tisdag nästa vecka har jag en till inbokad.

Vi får se vart detta leder…

Kanske en dörrspringa glider upp. I så fall tänker jag stå redo att pressa in hela foten!

Dygnets alla timmar

Vad gör alla arbetslösa människor hela dagarna?

När jag tidigare hade dagarna fulla av studier, arbeten och allahanda sociala aktiviteter, hände det då och då att jag gav den frågan en kort tanke. Jag skakade lätt på huvudet och med ett leende tänkte jag ”oj, vad mycket jag hade kunnat hinna med”, eller ”oj, så fin min lägenhet skulle vara”. Sen var det inte mer med det. Någon djupare tanke än så ägnade jag det aldrig.

Men nu tillhör jag samhällsgruppen ”arbetslösa människor”, och inte vet jag svaret bättre för det! Jag vet knappt var mina egna dagar tar vägen. I början kändes det som att jag hade nog med vettiga saker att göra för att fylla normala arbetsdagar med diverse aktiviteter. Veckodagarna rullade på i ungefär samma tempo som tidigare, och jag njöt av helgerna precis som andra arbetandes människor. En fredagskväll kunde jag höja ett glas vin till skål och säga ”Thank God It’s Friday”.

Men någonstans runt 3-månadersmarkeringen av min nuvarande arbetssituation (om inte tidigare), skedde en förändring. En viss dåsighet började infinna sig och tankar som ”Jaha, blir livet inte mer intressant än så här?” och ”När i helskotta ska detta vända?”, blev allt mer frekventa. Jag kan inte svara för andra arbetslösa människor, men jag tycker fortfarande att jag gör vettiga saker, det är bara att de tycks ta längre tid. Eller kanske är det så att tiden går snabbare? För det är ett fenomen som jag noterat. Veckodagarna sveper förbi i en fart som hade fått hastighetsmätare att blekna av förskräckelse. Helt plötsligt är det fredag igen, och jag har ingen lust att skåla. Ännu en fredag är bara ytterligare en markering på en vecka där jag gått arbetslös. En vecka som jag inte kommer få tillbaka. Utebliven lön. Utebliven känsla av ha åstadkommit något värt att belönas för.

Så vad gör alla arbetslösa människor hela dagarna egentligen? Ja, jag vet i alla fall vad jag inte gör. Jag sitter inte och rullar tummarna. Jag låter inte TV:n stå på i bakgrunden. Jag sitter inte inomhus dagarna i ända. Jag sitter inte och funderar på anledningar att undvika att söka jobb. Jag kränger inte ett glasspaket efter ett annat. Jag har aldrig ensam öppnat en flaska vin.

Jag tycker jag är aktiv och ambitiös, men inte har jag ett jobb för den sakens skull! Arbetslösheten är inte ett val. Det är en tråkig situation som kan knäcka den starkaste om tillräckligt mycket tid passerar. Jag är inte riktigt där än, men börjar skymta det i horisonten. Det känns som jag sitter i en roddbåt som sakta glider närmre horisonten i en stadig ström. Till hands har jag en taskig paddel. I början orkade jag paddla med hög frekvens i motsatt riktning, men paddeln börjar nötas och i mina händer växer blåsor fram. Orken i armarna blir allt mindre. Men än är jag inte redo att dumpa paddeln och bara låta strömmen föra mig fram!