Dygnets alla timmar

Vad gör alla arbetslösa människor hela dagarna?

När jag tidigare hade dagarna fulla av studier, arbeten och allahanda sociala aktiviteter, hände det då och då att jag gav den frågan en kort tanke. Jag skakade lätt på huvudet och med ett leende tänkte jag ”oj, vad mycket jag hade kunnat hinna med”, eller ”oj, så fin min lägenhet skulle vara”. Sen var det inte mer med det. Någon djupare tanke än så ägnade jag det aldrig.

Men nu tillhör jag samhällsgruppen ”arbetslösa människor”, och inte vet jag svaret bättre för det! Jag vet knappt var mina egna dagar tar vägen. I början kändes det som att jag hade nog med vettiga saker att göra för att fylla normala arbetsdagar med diverse aktiviteter. Veckodagarna rullade på i ungefär samma tempo som tidigare, och jag njöt av helgerna precis som andra arbetandes människor. En fredagskväll kunde jag höja ett glas vin till skål och säga ”Thank God It’s Friday”.

Men någonstans runt 3-månadersmarkeringen av min nuvarande arbetssituation (om inte tidigare), skedde en förändring. En viss dåsighet började infinna sig och tankar som ”Jaha, blir livet inte mer intressant än så här?” och ”När i helskotta ska detta vända?”, blev allt mer frekventa. Jag kan inte svara för andra arbetslösa människor, men jag tycker fortfarande att jag gör vettiga saker, det är bara att de tycks ta längre tid. Eller kanske är det så att tiden går snabbare? För det är ett fenomen som jag noterat. Veckodagarna sveper förbi i en fart som hade fått hastighetsmätare att blekna av förskräckelse. Helt plötsligt är det fredag igen, och jag har ingen lust att skåla. Ännu en fredag är bara ytterligare en markering på en vecka där jag gått arbetslös. En vecka som jag inte kommer få tillbaka. Utebliven lön. Utebliven känsla av ha åstadkommit något värt att belönas för.

Så vad gör alla arbetslösa människor hela dagarna egentligen? Ja, jag vet i alla fall vad jag inte gör. Jag sitter inte och rullar tummarna. Jag låter inte TV:n stå på i bakgrunden. Jag sitter inte inomhus dagarna i ända. Jag sitter inte och funderar på anledningar att undvika att söka jobb. Jag kränger inte ett glasspaket efter ett annat. Jag har aldrig ensam öppnat en flaska vin.

Jag tycker jag är aktiv och ambitiös, men inte har jag ett jobb för den sakens skull! Arbetslösheten är inte ett val. Det är en tråkig situation som kan knäcka den starkaste om tillräckligt mycket tid passerar. Jag är inte riktigt där än, men börjar skymta det i horisonten. Det känns som jag sitter i en roddbåt som sakta glider närmre horisonten i en stadig ström. Till hands har jag en taskig paddel. I början orkade jag paddla med hög frekvens i motsatt riktning, men paddeln börjar nötas och i mina händer växer blåsor fram. Orken i armarna blir allt mindre. Men än är jag inte redo att dumpa paddeln och bara låta strömmen föra mig fram!