Att färdas i fäders spår - Vasaloppet 2016

I fäders spår för framtidens segrar - det är något väldigt speciellt med att ta sig genom 90 km längskidsåkning i samma spår som så många innan mig, för att sedan till sist komma fram till den historiska målgången i Mora. Och nu har jag gjort det. Det känns lite smått ofattbart.

Roadtripen upp med Ylva var riktigt rolig men nervositeten fanns i magen redan när vi rullade ut från Malmö. Vi sov sedan hos hennes trevliga familj i Hofors. Ylva körde tjejvasan under lördagen och gjorde ett fantastiskt lopp i fina spår under solig himmel. Jag sa hejdå till familjen Lindgren och begav mig sedan mot Sälen. Hämtade mina låneskidor och testade spåren lite för att lugna nerverna. Med väckarklockan inställd på 04:50 gick jag och lade mig i Sälen kl. 21:30.

Nervositeten och glädjen (att det äntligen var dags) väckte mig innan klockan och jag praktiskt taget studsade ur sängen. Frukosten blev råggröt, keso och banan. Breakfast for champions! På med kläderna och sedan vidare för att hämta ut mina nyvallade skidor. -12 grader visade bilens termometer när jag parkerade bilen vid starten.

Det är svårt att sätta ord på känslan när man står i kyla nervös och exhalterad, och tillsammans med 10 000 andra hoppar som små pingviner för att försöka hålla värmen. En stackars tjej från Friskis&Svettis försökte få igång folket, utan större framgång. Jag tror de flesta var upptagna med att kontrollera utrustningen och sina egna inre demoner. Så var det i alla fall för mig.

Efter materialkontrollen kunde jag konstatera två misslyckande. 1. Mina solglasögon låg kvar i väskan som jag redan lämnat ifrån mig 2. Spärren som håller greppet till staven på plats, var borta. Detta gjorde det väldigt besvärligt eftersom jag var tvungen att hålla ett stenhårt grepp om staven istället för att kunna slappna av. Men sen gick starten och iväg for vi...

 

Eller vi for framåt ca 1 km, sen blev det en långsam klättring i 2 km där jag kände mig som ett boskapsdjur. När jag till sist passerade skylten "detta är högsta punkten på Vasaloppet" kände jag bara glädje och lättnad. Min tråkiga stav fick jag tack och lov byta redan i Smågan som är första stoppet. Sen kändes det grymt bra i spåret en tid framöver. Krispiga spår, morgonsol och alldeles lagom temperatur. De bra känslorna var dock inte så långvariga. Under dagen kände jag frustration, rädsla, uppgivenhet, ilska, lättnad, tacksamhet och stolthet - utan inbördes ordning.

Någonstans mellan Risberg och Evertsberg kände jag ett ganska allvarlig hat mot allt och vad jag håller på med, men som tur är infriades det jag hört av andra: "Efter Evertsberg så blir det betydligt lättare". När kilometerna till sist började ticka ner på ensiffrigt; 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1... växte energin och jag visste att trots all smärta och alla känslor jag gått igenom, så skulle jag lyckas ta mig hela vägen i mål. Väl framme stannade klockan på 8 timmar och 34 minuter! Långt snabbare än vad jag hade vågats hoppas och tro på. Min superklassiker* är nu inom räckhåll :)

Vansbrosimningen: 00:42:02
Lidingöloppet: 02:47:59
Vasaloppet: 08:34:20
Vätternrundan: Till godo 11:55:39

*För att klara en superklassiker ska man som tjej köra hela klassikern under totalt 24h!